Rock Kidsen

Bland cyklar och flytvästar i ett garage i Ornäs en kvarts bilfärd utanför Borlänge träffar jag ett rockband. Ett rockband bestående av syskonparet Linnea och Love, deras kusin Erik och grannen Johan.

Fyra ungdomar i gymnasieåldern som spelar i ett band är kanske inget nytt. Men de här kidsen kommer från Dalarna, ett landskap som fostrat artister som Mando Diao och The Hives. Detta är berättelsen om JELL

Efter en kvarts bussfärd från Borlänge centrum och en snabb promenad tillsammans med Linnea, en blond tjej som skulle gå under kategorin ”popflicka”, så befinner jag mig i ett rödmålat garage tillsammans med tre tonåringar. De är som ungdomar är i allmänhet, de pratar och skämtar med varandra, springer omkring och stämmer gitarrer och pillar på den ”nya” förstärkaren.
- Vi köpte den i Stockholm, ler Love.
Stämningen är familjär och så långt ifrån glamorös som man komma.
- Vi spelar ganska högt och grannarna klagar ibland, säger Linnea med ett leende.

Det här är syner som man kan mötas av även i Stockholms källarlokaler. Men det som får mig att bli varm inombords är deras jordnära attityd. Och kanske även det faktum att de repar bredvid målarburkar och påskpynt, samtidigt som deras småsyskon springer in och ut ur garaget. Men ändå så ligger det en lukt av rock i garaget. Och när första basriffet ljuder så vet man att det är såhär det ska låta på riktigt.

Det hela började för cirka sex år sedan då Love och Johan startade ett band och de spelade mest låtar som ”Teddybjörnen Fredriksson” och ”Diana”. Ett tag efter det så anslöt sig även Linnea och en av hennes tjejkompisar till gruppen. Efter det var det en hel del olika konstellationer men nu består gruppen av just Johan, Erik, Love och Linnea. Och därav namnet JELL.

Men snart ska det bli ändring på det. Jell är nämligen på jakt efter en ny trummis. Anledningen är att Erik som sjunger lead (den som sjunger mestadel av sången, reds. anm.) även sitter bakom trummorna och därför knappt syns.
- Jo han vill inte bara sitta bakom trummorna och spela, säger Linnea.
Erik spelar nämligen också gitarr.
- Jo det är ju lite svårt att slå igenom, om vi nu skulle vilja det, med en trummis som sjunger. Ibland säger folk typ, ”Åh! Har ni playback?”, fortsätter Linnea
- Ja och någon gång satt han typ 20 meter bakom, skrattar Johan, det var när det var kombinerad teater och musik och då satt han längst bak i mörkret så att ingen såg honom. Det är ju lite klantigt när man inte ser vem som sjunger.

Skivkontrakt har de däremot inte. Men det är på gång, i alla fall om man får tro på Love.
- Det är nära, säg ett halvår.
- Ja får vi tag i en trummis och kan köra igång så, säger Johan, nu har vi ju haft lite ledigt i sommar så då vet man ju aldrig.

Nästa skiva kommer förhoppningsvis ha en lite mindre komplicerad produktion än den senaste ”Take it or leave it” som spelades in hemma hos Johan. Det har nämligen öppnats dörrar för dalabandet och skivbolagsdrömmarna är kanske inte helt ouppnåeliga. De har nämligen genom studieförbundet ABF fått kontakt med Hjalle från TV4 produktionen ”På rymmen” duon ”Hjalle och Heavy".

I sommar hade Jell bland annat en spelning på Peace and Love festivalen i Borlänge. På samma festival spelade även The Sounds och Bad Cash Quartet. Den spelningen fixade faktiskt just Hjalle och de säger att spelningen på festivalen var otroligt rolig och bra.

De sista meningarna handlar om Love som är Jells givna showare. Och efter att ha sett par inspelade spelningar med bandet så kan jag utan tvekan slå fast att det verkligen förhåller sig på det sättet. Love springer runt på scenen, slänger sig på golvet ser allmänt galen ut. Det är energisprudlande rock n roll. Och just rocken har alltid kommit naturligt. Om man nu kan kalla det för rock. De säger själva att det är ”pop-rock”.

Och skivrecensenten Jörgen Gustafsson säger att deras ”Gyllene tider doftande orgel är sexig” samt att deras musik är ”som om organisten från Gyllene Tider skulle dra till Dalarna, ragga upp Theodor Jensens lillebror och starta en rockkvartett med tydliga Lasse Stefanz-komplex”.

Intressant om inte annat. Själva säger Jell att de vill sprida glädje och att de definitivt föredrar rock framför allt annat. Det är därför det har varit ett så självklart val som genre.
- Det är den musiken som tilltalar oss, säger Johan, då brinner man för det själv och då blir man bättre.
- Vi tycker att det är kul helt enkelt, säger Linnea.

Och inte tycker de att de kan liknas vid något annat band, och definitivt inget annat Borlänge band.
- Vi låter inte som något annat är det många som säger och det är ju positivt tycker jag, säger Johan, vi låter som vi.

De kallar Mando Diao för ”det där andra Borlängebandet” och det är nog bara delvis ett skämt. Mando Diao kanske tror för mycket om sig själva, deras självsäkerhet kanske inte platsar överallt, och jag tror att om man kommer från ett litet samhälle så blir det tydligare.

- Vi gör musik för alla, säger Love, det ska vara roligt att lyssna på.
- Ja man ska ha kul, säger Linnea.
- Vi spelar rock helt enkelt, fortsätter Love, och så vill vi ha skivkontrakt.

Jell har släppt tre album och en singel som kan köpas i en eller två av Borlänges mindre skivaffärer, de har även gjort en dvd med live spelningar. Gruppen har även gjort en spelning där de enbart hade vita kläder på sig, men de är noga med att poängtera att de gjorde det innan Kent kom på idén.

De skämtar genom hela intervjun och det är inte förrän bilderna ska tas som de blir allvarliga. Det är rock och plågade uppsyner. Och musiken tar de på största allvar, Linnea tar sjuke Eriks plats bakom micken och det är vackert och samspelt. Och även om dem skämtar om det så tror jag att de vill ha ”fame” och de kommer att lyckas, de har viljan helt enkelt.

Är det såhär det känns att bli frälst?

Cecilia Lundblad
Artikeln är skriven för tidningarna Diktator och Rookie.
copyright C. Lundblad

Klicka här för utskrift av sidan!